Sådan skillnad ändå

Minns 2006 med blandade känslor. Det första jobbet, slips fast det inte behövdes och en liten etta i förorten. Det var tolvbitars sushi till lunch och en proteindrink efter lunchgymmet. Det var aktuellt med utgång mellan tisdag och söndag. Det var lunch ute, det var middag ute eller hämtmat. Varje dag spelades det tennis på xbox och det var aldrig någon riktig ordning på saker och ting. Det fanns inte heller den där känslan i kroppen som berättade att fan vad bra du mår, vad bra du är och vad kul du har. Visst var det kul men det var inte på riktigt ändå. Det var som en lek som man visste skulle ta slut en dag och frågan var bara när. Ska du vara singel till du är 38 år Mats eller hur står det till? Jag visste inte, jag visste bara att partykillen hela dan var rätt ensam den där tisdagen i februari, när vinden tryckte mot fönstret och tunnelbanan till Fridhemsplan var knökfull. Jag visste att den där bakiskänslan inte var värd gårdagens slit på nån sketen tvålbar vid Dramaten. Jag ville att den skulle vara värd det och ibland kanske den var det men oftast inte. Oftast var känslan tomhet i bröstet och bakisdagen var tvungen att fyllas med umgänge för att inte helt övergå i det som kallas ångest. Att vara hemma en fredag eller lördag och ta det lugnt och vila fanns inte. Ut, ut, ut härifrån, bort mot nåt som inte är ensamt. Till goda vänners lag, till öl och sång någonstans långt från ensamhetens februari. Det är lurigt det där, man är ingenstans och överallt och nånstans landade jag alltid i att jag kände mig ensam. När jag drog täcket upp till hakan efter kvällsmatchen på canal plus på söndagen var det bara jag. Bara jag och mina luddiga och i ärlighetens namn rätt ointressanta minnen från helgen. Att somna var för de lyckliga, att ligga vaken och längta efter nåt annat för oss som var semilyckliga men som inte hade känslan av att någon väntade, behövde, lyssnade eller bara var där. Vi fick ligga och titta i taket och ha ångest över att en ny vecka var i antågande med flykt från ettan i förorten, mot något varmare, mysigare och många gånger dimmigare. En flykt som aldrig ledde någonstans, bara till en ny vecka med flykt från sig själv, ansvar och det som kanske kallas livet. Att sluta tänka är enkelt, att sluta känna desto svårare. Ensamhet kan tänkas bort men den känns alltid.

Kom att tänka på detta igår - när Zlatan (som var kass) nickat in ett mål och domaren blåste av matchen och klockan närmade sig 00.00. Seinfeld rullade på femman men jag behövde inte titta. Jag har inget att fly från, ingen ensamhet att trycka bort med HBO:s serier. Vis av detta skiter jag i att jag borde plocka ut diskmaskinen och skyndar in till de som gör att jag inte är i behov av att leta efter något som inte finns. Jag låtsas inte längre. Jag äter inte sushi till lunch. Jag spelar inte xbox som om det inte fanns någon morgondag. Jag är inte snabb in i duschen en tisdagskväll om det vankas party. Jag tror det beror på att jag inte är ensam längre. Det är skönt.