Farenheit

Det luktade Farenhiet i avgångshallen. Det var svettigt i kostymbyxorna och det smakade av gårdagens öl i munnen på ett ganska obehagligt sätt. Lukten av Farenhiet kom från den polska killen framför mig och det var trångt och svettigt. Jag var på möte kvällen innan med ett företag från Gdansk i Polen. Vi pratde uppköp och dom var trevliga och det blev en kul kväll med middag, möte och fest i den ordningen. Jag hade gråa kostymen med byxorna som jag lämnat in till två olika skräddare men som ändå inte sitter som jag vill att dom ska sitta. Jag var inte mig själv. Jag var finanisieringsalternativsintresserad, avskrivningsperiodsintresserad, räknaheminomtreårintresserad och jag pratade business på engelska. Jag höll en presentation på engelska som inklusive efterföljande frågestund varade i en halvtimme. Fick en subtil "tummen upp" av lynniga chefen. Jag fick svara på långa och stundtals komplexa frågor och jag frågade tillbaka med självförtroende och relevans och jag verkade påläst. Efter mötet bjöds det på öl och fina whiskeyn. Vi pratade golf och bilar och fruar (sambor) och jag var artig, intresserad, intressant och underhållande. Här var jag nog mer mig själv men i en konstlad kontext som allra minst kan beskrivas som genuin.

Jag hör inte hemma där.

Jag spelar alltså ett spel.

Ok, men hur klarar man det? Jag har vinnarskalle och måste vara bäst och på topp och göra ett bra jobb. Jag vill att de ska säga att "that Mäts, he's a great guy, isn't he", på knagglig polskengelska. Jag vill inte att det ska märkas att jag mellan varven seglar iväg i tankarna. Bort. Kanske tänker jag på min son som är en östersjö bort, eller på en sambo som lägger sig bredvid nämnda son, sätter näsan varsamt mot hans huvud och somnar stilla i en halvfull säng. Ibland tänker jag på ingenting alls men det är skönt att för en stund koppla bort busniessleendet och fly, om så bara mentalt. Detta mäker inte mina polska mötesvänner och snart drar jag ytterligare en story om en golfboll som seglade ner i vattnet. Och så business-skrattar vi.

När jag landat, fått skjuts fyra mil av lynniga chefen, mellanlandat i fina stadsdelen och satt mig med Aftonbladet på tunnelbanan slår det mig att ju längre ut mot slutstation söderut med linje 17, desto mer hemma känner jag mig. Hammarbyhöjden, Björkhagen, Kärrtorp, Bagarmossen och slutligen Skarpnäck. Det här är långt från Armanikostymernas mötesrum i Gdansk. Långt från prognoser, aktieägare och nyckeltal. Det är människor i jeansjacka från JC, hiphopbrallor med tryck och Willyskasse i handen. Det är långt från Lexusarna i fina stadsdelen som elegant svänger ner i garage för tvåtusen spänn per månad. Det är långt från Amaroneviner och dyra ostar men det är på något sätt mer äkta. Jag kliver av på slutstation Skarpnäck, det smattrar av ett grabbgängs skateboards. Det är folk som är trötta efter en lång dags slit med vad-det-nu-är-dom-gör. Jag är också trött men för att jag druckit champagne på finkrog i Polen, gratis och i tjänst. Kommer på detta och tänker i rulltrappan att jag är bortskämd. Om man jämför.

Genom Skarpnäck går jag så och tittar på männskorna och fasaderna som till viss del är en del av mig. Uppväxt, kompisar, skola, idrott, kämpa, arbetslös, kvarterskrog, hjärta och mångfald. Skarpnäck.

Pengar. Lilla Essingen.

Fan inget fel i det. Men för mig kanske det måste finnas en jämnhet. Något som väger tillbaka vågen när den väger över mot att tycka att hög lön, fin bil och dyr bostad är de tre viktigaste parametrarna i livet. För så är det ju inte.

Jag går förbi min gamla fritidsgård och förnimmer för ett ögonblick lukten av min första flaska parfym som jag sparade ihop till i åttonde klass. Jag känner doften av den och ser mig själv på den tiden. Pagefrisyr, collegetröja sju dagar i veckan och hockey i huvudet. Enkelt, genuint och faktiskt också roligt. Det var Skarpnäck som skapade mig och just här och nu tar jag ett trevande försök att hitta tillbaka till det igen. Min första parfym var en flaska Farenheit.

Det bästa torde vara en del av två världar. För mig.