Fönster mot världen

Så blev vi ensamma en stund på förmiddagen du och jag Elias. Vårat fina fönster visade upp sitt allra kallaste januari och vi lekte med vispen och bunken och vi vek tvätt. Sen tog jag mitt kaffe och satte mig en stund på golvet och så bara närvarade vi. I samma rum. Du satt bredvid mig och pysslade med din bok med kycklingen i och ibland tittade du på mig och pekade i boken. Sen fortsatte vi närvara. Du har den sidan Elias, tillsammans med dina många andra härliga sidor har du den. Den lugna, den betraktande och eftertänksamma. Du kan sitta still och bara vara en stund. Det händer precis liksom ingenting runt dig just där och då. Det gör mig glad. Jag har inte haft den sidan själv och det kan vara jobbigt när det ska hända hända hända. När man måste upp och iväg hela tiden och tiden och rummet aldrig stannar för så långt att man hinner andas. Känna. Vara.

Du kan vara.
Du kan andas.

Så tittar du upp mot det vintriga fönstret och pekar och säger din motsvarighet till "där". Och precis som du gör det så orkar den bleka januarisolen snudda över förkylda trädtoppar och titta in. Du säger "där" och jag ser solen och framtiden och värmen och dig. Så tar jag upp dig i famnen och vi går fram till fönstret. Du lägger armen runt min nacke och vi är i samma rum. Jag ser vår och pappaledighet genom fönstret. Och så andas vi.