Det värsta som hänt mig.

Trots att det var några timmar sedan har jag fortfarande en grav ångest och är nära till tårar. Sedvanligt tog vi oss ut i morse för att lämna Elias på dagis. Stora killen var helt överlycklig över snön och efter varje meter var jag tvungen att stanna och göra en snöboll till honom. Som vanligt skulle vi korsa vägen för att gå vår genväg bakom affären. Elias gick bakom mig. Jag håller alltid honom i handen när vi går över vägen eller om jag inte får det håller jag honom i kläderna. Jag sa till honom - nu går vi över vägen, så började jag ta ner barnvagnen för trottoarkanten. Ser då i ögonvrån att det kommer en bil så jag säger till Elias att stanna, bara det att när jag kollar bak är han inte där han är på väg mellan bilarna bakom mig. Jag skriker - STANNA Elias det kommer en bil. Men han går rakt ut. Allt jag minns är att jag skriker -ELIAS!!!! NEJ!!! och jag ser honom mitt på vägen och bilen kommer från min höger. Tur nog körde bilen inte så fort (men det ska tilläggas att det är en halka utan dess like här i Stockholm idag) och han var vaksam i trafiken för han hann styra undan. Jag skriker till Elias. Elias börjar gråta. Killen i bilen frågar om vi är ok. Jag viftar bort honom. Elias vill inte leka med mig säger han, jag är dum. Försöker förklara varför jag skrek. Han lyssnar inte. Sen kramas vi och jag bär honom halvvägs till dagis samtidigt som jag drar Charlie med den andra armen. Jag skakade i benen hela vägen. Tårarna kom efter. Chock. Tänk om han hade blivit påkörd. Det här var verkligen inte hans fel. Jag skulle ha tittat på honom innan jag sa vi går över vägen. Så att jag visste att han var med. Den ångest jag upplever nu är direkt obehaglig. Vad skulle jag göra utan er, Elias och Charlie. Efter händelsen gick jag och Charlie till Aspudden och packade upp några lådor. Sen gick jag och köpte lussekatter och "mums mums" som jag och lillkillen ska mysa på i eftermiddag. För det är fredagsmys!! MAMMA ÄLSKAR ER! I morgon flyttar vi. Dagens bebis.