Så, hur sover man nu då?

Man sover gott. Man gör faktiskt det.

Elias är 5 månader och han sover också gott för det mesta. Han vill vaggas till sömns i famnen varje kväll och tycker liksom att hans 8,5 kilon är fjäderlätta för stunden. Han vill liksom vila kroppen mot vaggarens arm och luta sitt lilla huvud mot dennes bröst och lyssna på hjärtslagen. Han vill bli pussad på huvudet och vyssad. Och så gungar vi. Fram och tillbaka i hallen gungar vi, tills hans huvud blir tungt och och ögonlocken tyngre och till slut sover. Mina armar har nu samma proportioner som en tennisspelares. Den vänstra, som inte vaggar är normal och den högra är riktigt stor.

När vi lägger Elias i sin säng för att somna helt själv för första gången tittar han med skepsis på oss. Han ser förvirrat glad ut. Sen säger vi godnatt och pussar pannan. Sen går vi. Vi sätter oss på helspänn i soffan och lyssnar.

- Skriker han?

- Nej han jollrar.

- Nu skriker han!

- Ja, nu!

- Ta tid!

Mamma tar nu tid. Två minuter "ska dom få skrika" sen ska man gå in och trösta och klappa lite och sen gå ut igen. Och ta tid på två nya minuter. Efter en och tretti får vi hålla i oss i soffan för att inte rusa in. En och förti. En och femti.

- Äh, skit i det nu går vi.

- Ja för fan.

Elias har tårar på kinden och besviken blick. Han undrar hur fan vi kan lämna honom där? Han undrar varför han inte får somna i famnen. Med 8,5 kilos tryck över biceps och svettig pappapanna. Därför att det står så på lappen försöker jag telepatera över till honom medan jag klappar. Tröstar. Lappen man får hos BVC instruerar om att tvåminutersmetoden är the shit. Barnet lär sig på tre dagar står det. Håll ut bara.

Elias är rödgråten, fortfarande besviken och trött.

BVC kan dra åt helvete. Min högerbiceps behöver träning. Tunga ögonlock, tungt huvud. Två minuter hinner inte ens gå innan han sover. I famnen.